Han forskade om huruvida vi människor och för den delen andra djur också i Vår Herres Hage hade någon själ.
MacDougall resonerade som så att själen, om den nu finns, måste ha massa. OK, den vägde säkert inte mycket, men NÅGOT måste den rimligen väga. Så han beslöt att göra olika mer eller mindre makabra experiment för att söka ta reda på hur det förhåller sig med den saken.
Om detta kan den intresserade läsa här: http://en.wikipedia.org/
Dr MacDougall fick tag på sex patienter som snart skulle till att dö av ålderdomssvaghet och tillstötande tuberkulos. När tiden var inne, placerade han deras sjuksängar på en fingradig våg för att se efter om vågen stod stilla eller plötsligt visade ett lägre värde efter dödsögonblicket jämfört med före.
Jodå, det skedde faktriskt vissa viktförändringar i kropparna som vågen kunde registrera. Men viktförändringarna var allt annat än homogena, kunde MacDougall konstatera.
Först av allt var han tvungen att bortse från två av de sex döende patienterna, ty de dog innan han hade hunnit färdigkalibrera och finjustera vågen. Vad gäller de återstående fyra kunde han hos en av de döda registrera en viktminskning på 21 gram. Hos en annan av dem en viktminskning på 14 gram. En tredje av patienterna minskade först i vikt med 14 gram för att några minuter senare minska i vikt med ytterligare 28 gram, alltså med totalt (14 + 28 =) 42 gram.
En fjärde patient i undersökningen minskade i vikt med 10,5 gram i, som MacDougall skriver, i direkt anslutning till dödens inträde. Men för att vara säker på att vågen verkligen hade hunnit bli korrekt inställd lade man på små vikter för att den skulle visa 0 igen. Några minuter senare avlägsnade man dessa vikter, men då inträffade det konstiga, att vågens tunga (= visare) svängde fram och tillbaka i uppemot en kvart, innan den slutligen ånyo stannade till vid -10,5 gram.
Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Egentligen en enda slutsats: Detta var ett bedrövligt dåligt designat experiment, fullt med potentiella felkällor. Några exempel:
1) Vågens tillförlitlighet kan ifrågasättas. Se fallet med den fjärde patienten här ovan.
2) Svårigheter föreligger med att fastställa tidpunkten för dödens inträdande exakt. Det finns helt enkelt ingen exakt dödsdefinition på så vis, att den på sekunden när kan avgöra när döden har inträffat.Förklaringen härtill är väldigt enkel. Döden är en pågående process under vilken kroppens livsfunktioner upphör att fungera en efter en. Synsättet att man drar ett sista andetag och sedan dör direkt därefter är en myt, dvs helt felaktigt. Ett extremt förenklat sätt att se på döendet - och som kan förklara många fall av skendöd, se min tidigare bloggartikel om just skendöd.
3) Sedan måste man fråga sig varför en själ väger så mycket som den enligt detta udda experiment anses göra. Ett genomsnitt av de fyra uppmätta viktminskningarna blir ca 22 gram. Håll med om att det är rätt mycket för en eterisk själ att väga. Det motsvarar lite drygt vad ett normalbrev (som skickas med snigelposten) väger. Så tar du ett vanligt brev (kuvert + dess brevpapper med text på) och kastar upp i luften, vad händer då? Jo, det faller snabbt ned mot marken/golvet. En själ som väger ca 22 gram skulle givetvis också sjunka till golvet och bli liggande där - såvida inte den har en motor som kan driva den uppåt mot himlen likt en miniatyrrymdraket.
4) Inte nog med det. En synnerligen relevant fråga man bör ställa sig är denna: Varför väger människors eventuella själ så olika. Enligt MacDougalls experiment vägde en av själarna alltså 14 gram. En annan av själarna vägde 21 gram, dvs 50 procent mer. En tredje av själarna vägde också 14 gram men verkade sedan öka i vikt till sammanlagt 42 gram (se patientfall nr 3 ovan). Den fjärde själen betedde sig synnerligen suspekt (se ovan). Först vägde den 10,5 gram, men strax efteråt förändrades den patientens kroppsvikt hela tiden, fram och tillbaka, för att slutligen eter en kvart ånyo landa på minus 10,5 gram.
Hur ska detta tolkas? Var det i fall (4) frågan om en själ som agerade som en virrhjärna och inte riktigt kunde bestämma sig för om den skulle stanna kvar i kroppen eller lämna den. Uppenbarligen var den på väg att lämna kroppen flera gånger men ångrade sig och kom tillbaka för att sedan, efter en kvart, bestämma sig för att lämna kroppen för gott. Låter den förklaringen trovärdig? Inte för mig.
Och hur ska man förklara den viktskillnad som föreligger mellan de påstådda själarna? Själarnas vikt är alltså från 10,5 gram och upp till 42 gram, dvs en viktskillnad på inte mindre än 400 procent (4 X 10,5 = 42). Verkar det rimligt? Och en relevant följdfråga att ställa blir förstås: Är det finare att ha en själ som väger 42 gram än en som bara väger 10,5 gram? Eller är det finast - läs: mest gudalikt - att ha en själ som är så "lätt på foten" som möjligt?
5) MacDougall är själv inne på att patientunderlaget - blott fyra personer - är på tok för litet för att valida slutsatser ska kunna dras. Han påpekar själv i sin studie att experimentet bör upprepas av andra forskare för att man ska kunna se, om också dessa kommer till liknande eller samma resultat.
Av etiska skäl har experimentet inte upprepats på människor (såvitt jag känner till). Däremot lät MacDougall själv undersöka vad som hände med 15 hundar i deras dödsögonblick. Ett experiment som väcker misstankar om djurplågeri. Många tror nämligen att MacDougall dödade dessa hundar i forskningens namn för att slippa vänta på deras naturliga och spontana dödsögonblick.
Hur som helst så visade dessa hundexperiment att hundar uppenbarligen inte har någon själ, ty de minskade inte i vikt vid sin död.
Kan just undra vad hundägare och hundälskare har att säga om detta (dels experimentet, dels detta att hundar saknar själ)? Betyder det att man inte får ta med sig älsklingshunden in i himlen? Ja, jag tolkar detta som att hundar har ingen plats i himmelriket ity att de att döma av MacDougalls hundexperiment måste anses vara själlösa.
Mot detta ska dock ställas hur begreppet själ "definieras" i 1 Mos 9:4-6. Där kan man läsa: 4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, 5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna.
Här står det helt klart att även djur har en själ och att denna entitet eller vad man ska kalla själen för finns i blodet. Ja, rent av ÄR blodet. (Se där en förklaring till varför Jehovas Vittnen inte vill ta emot andras blod vid operationer och dylikt; de vill inte erhålla någon blanning mellan den egna själen och någon annans själ; hur skulle det se ut på uppståndelsens dag?)
Så vad ska man egentligen tro om hundar? Har de någon själ eller inte? Vad anser du som läser detta blogginlägg?
Min egen syn på detta är att varken människor eller andra djur har någon själ. Begreppet själ borde snarast rensas ut ur vår vokabulär. Det finns ingen själ - lika lite som det finns enhörningar eller troll i Vår Herres hage. Halleluja och Amen till det.
No comments:
Post a Comment