Jag lovade i går att skriva ännu en blogg om varför det sannolikt är fel att tro att vi äger en själ som överlever kroppens fysiska död. Här kommer nu den utlovade artikeln.
Mer än varannan som har mist en mycket nära person - eller ett husdjur som man varit väldigt fäst vid - kan vittna om olika former av "övernaturliga" förnimmelser av den döda vännen. I vissa studier är siffran över 80 procent!
För de allra flesta är det inte fråga om något dimmigt spöke, utan det rör sig om en klar och tydlig upplevelse. Vanligast är en närvarokänsla; den döda livskamraten uppfattas som närvarande i rummet, vid köksbordet, i tv-soffan, i sängen etc.Inte sällan så närvarande att den efterlevande känner stark lust att börja tala med den döde (precis som man talar med/till en medmänniska eller ett husdjur typ hund eller katt).
Något mindre vanligt är att man tycker sig höra den avlidne själv tala/säga något (eller höra den döda hunden gläfsa eller älsklingskatten jama). Ännu något mindre vanligt är att tycka sig se den döde. Att ha en känsla av beröring - typ en smekning på kinden eller en katt som gnider sin päls mot den efterlevandes ben eller dylikt, är ännu mindre vanligt, men därmed inte sagt att den sortens förnimmelser/upplevelser är ovanliga. Att drömma påfallande levande drömmar om den döde förekommer också.
Merparten av dessa upplevelser inträffar det är tyst och stilla i bostaden, gärna när man håller på att stressa ned från dagens id. Följaktligen är den här sortens upplevelser vanligast på kvällstid samt under natten, medan man ligger i sängen. Kvinnor verkar ha något lättare än män att vara med om den här sortens konstiga upplevelser, men förnimmelserna är så pass vanliga även bland männen, att det egentligen skulle behövas en annan term än den nuvarande för att beskriva fenomenet. I dag är "änkesyner" en vedertagen term för fenomenet, men ett ord som "efterlevandeupplevelser" eller "saknadförnimmelser" skulle nog passa bättre in i sammanhanget än ordet "änkesyn". Men nu är det som det är i det avseendet.
Hur som helst - första gången detta händer någon efterlevande brukar han eller hon bli en aning uppskärrad. Men i takt med att fenomenet återkommer blir de här återbesöken av den döde snarast trösterika och upplyftande.
Trots att fenomenet är vanligt, finns det relativt få studier gjorda kring den här sortens upplevelser, antagligen därför att området uppfattas som lite tabubelagt att rota i. Den största undersökningen är gjord av en engelsk forskare vid namn W Dewi Rees. Hans banbrytande studie från början av 1970-talet kan du läsa om här: http://www.bmj.com/content/4/5778/37.abstract . Dr Rees visar att fenomenet ökar med åldern upp till 70 för att sedan avta. Vid 90 var fenomenet ovanligt. Men man vet att även barn som förlorar en nära anhörig - människa eller älsklingsdjur - också har liknande förnimmelser.
Här i Sverige har framför allt psykologen Agneta Grimsby forskat om detta. Här är en bra artikel, hämtad från Aftonbladet, som sammanfattar hennes forskningsarbete: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3980.ab .
Innebär då den här sortens upplevelser att det finns en själ som överlever den fysiska kroppens död?
Den som svarar ja på den frågan måste i så fall erkänna att även husdjur måste ha en själ, eftersom även en älskad hund eller katt kan återvända till sin husse eller matte efter sin död. Detta är en svår nöt att knäcka/förklara för de kristna som ju oftast har som sin lärosats att himmelriket är till enbart för människors själar. Som om det alltså skulle föreligga en artskillnad och inte bara en gradskilknad mellan människors och (övriga) djurs själar.
Det finns i stället mycket som talar för att det INTE handlar om någon återkomst till eller återbesök i det vanliga jordelivet från den dödes sida. Ty hur ska man exempelvis förklara att den döde bara dyker upp så där helt huxflux och försvinner lika huxflux. Eftersom den efterlevande kan höra, se och/eller känna den döde - ja, i sällsynta fall även uppfatta den dödes doft och smak - måste det rimligtvis betyda att den döde äger en massa och därmed en kropp som interagerar med vår fysiska verklighet (som i sin tur är underkastad naturlagarna). Så hur är det möjligt för en fysisk kropp att passera genom låsta dörrar och stängda fönster? Det borde ju bli ett hål i dörren eller i fönsterrutan, kan man tycka. Och varför syns och hörs den döde bara ibland, företrädesvis på kvällstid och under nattens mörker? Om den döde ska kunna smeka den efterlevande på kinden eller dylikt, måste man förutsätta någon form av hand som har en massa och som dessutom kan röras i olika riktningar på ett viljemässigt vis. Vilket borde förutsätta att ett nervsystem som förmedlar kontakt mellan en hjärna/sambandscentral och musklerna i den smekande handen. Visst kan man tänka sig någon form av radiostyrning av den smekande handen likt små barn leker med sin radiostyrda leksaksbil, men då borde ju dessa radiovågor eller vad det handlar om vara mätbara med mänsklig mätutrustning, och då kan/bör man fråga sig varför aldrig någon seriös forskare står upp och säger: "Jag har funnit den energiform, med vilken man kan styra en andehand."
Jag vill hävda att det är mycket enklare att förklara efterlevandeupplevelserna så här - som att vår hjärna spelar oss ett spratt, dvs att det finns en neurologisk förklaring till alltihop.
En av de viktigaste komponenterna i begreppet sorg är att detta tillstånd utlöser en stark längtan att den sörjande ska få tillbaka det som han eller hon har förlorat. Denna längtan leder till att man närhelst tillfälle gives tänker på den döde. Man skulle kunna säga att hjärnan kör fast i de gamla hjulspåren. Därmed finns det en god chans att hjärnan aktiverar de minnen som brukar aktiveras när tankeverksamheten har fastnat i en viss riktning, i ett visst hjulspår. Jfr en förälskad som tänker på sin käresta dag och natt och nästan glömmer bort att äta och sova i sin längtan efter att åter få vara tillsammans med honom eller henne. Det är likadant med längtan efter den döde. I båda fallen fastnar tankarna och det blir frågan om en besatthet (som dock inte kan beskrivas som patologisk/sjuklig utan snarare får betecknas som normal). För att komma loss från denna "dikeskörning" av hjärnan i de gamla hjulspåren måste hjärnan tillgripa ett knep för att komma loss. Hjärnan försöker att återställa ordningen genom att framkalla tydliga bilder på och upplevelser av den person (eller det älsklingshusdjur) den efterlevande ideligen har i sina tankar (= "på hjärnan"). På så vis kan hjärnan förhoppningsvis komma bort från sin låsning och börja fungera som vanligt igen. Har man levt ihop i många år, vet man ju en hel del om varandras tankar och känslor och det finns mängder av invanda ritualer - typ att katten vid läggdags ska hoppa upp i sängen och lägga sig till rätta nere vid den sovandes fötter eller dylikt.
Denna förklaring borde innebära att den här sortens efterlevandeupplevelser är vanligare bland dem som haft ett lyckligt äktenskap och/eller bland dem som upplever mycket stark sorg. Och just detta har visat sig vara fallet! Den här sortens efterlevandeupplevelser samvarierar verkligen med hur stark den upplevda sorgen är (dvs ju starkare sorg, desto vanligare är fenomenet). Och vi får också en förklaring till varför fenomenet tenderar att avtaga med tiden, dvs i takt med att sorgen undan för undan avtar (jfr talesättet att tiden läker att sår/sorger).
