Thursday, January 28, 2016

Häggström hävdar: Quickologisk sannolikhetskalkyl. Om Bayes' sats vs bevisaddition-tesen

Häggström hävdar: Quickologisk sannolikhetskalkyl: Justitierådet och förre justitiekanslern Göran Lambertz säger sig vara säker på att de sedermera upprivna morddomarna 1994-2001 mot Thoma...

Min egen kommentar hos Roger Viklund bifogas inunder Olle Häggströms blogginlägg. Se nedan eller kommentar nr 43 i Roger Viklunds kommentarsfält:

lördag 16 maj 2015

Quickologisk sannolikhetskalkyl

Justitierådet och förre justitiekanslern Göran Lambertz säger sig vara säker på att de sedemera upprivna morddomarna 1994-2001 mot Thomas Quick var riktiga, och att de alltså inte utgör någon rättsskandal. Min avsikt med denna bloggpost är inte att ta ställning i den frågan; härtill är jag inte tillräckligt inläst i ärendet. Vad jag däremot, efter att ha läst Lambertz nyutkomna Quickologi, tycker mig kunna säga med viss bestämdhet är två saker: för det första att boken är en av de sämsta jag läst på åratal,¹ och för det andra att bokens centrala argumentation, som landar i en påstått 183%-ig sannolikhet att Quick är skyldig, är så till den grad förvirrad och kufisk att det knappast finns någon anledning att ta den på allvar.

Boken är långrandig och oerhört repetitiv. Vi får ta del av den påstådda bevisningen mot Quick varv efter varv efter varv efter varv, och som läsare finner jag mig gång på gång (men oftast förgäves) fråga mig vad Lambertz tänkt sig att tillföra denna gång. En annan sak som ältas i det oändliga är den hårfina distinktionen mellan å ena sidan att hävda att domarna var riktiga, och å andra sidan att hävda att Sture Bergwall (som Quick numera heter) är skyldig, samt det moraliskt problematiska i att efter de friande domarna hävda det senare.² En tredje sak som Lambertz i samma repetitiva stil gång efter annan återkommer till är hur illa han själv behandlats av media och andra för sina ställningstaganden i Quickaffären; här pendlar han mellan allmän gnällighet och renodlat rättshaveri.³ Boken är därtill irriterande slarvigt skriven, och här och var råkar Lambertz säga saker som han inte rimligtvis kan mena.⁴

Detta om boken som helhet. I det följande skall jag koncentrera mig på de i boken helt centrala Kapitel 14 och 15, som handlar om att med hjälp av sannolikhetskalkyl bedöma bevisläget mot Quick, och som är de enda där jag har någon relevant sakkunskap att komma med.

Lambertz argumentation här innehåller gott om tveksamheter, men riktigt överstyr går det först då han på s 238-241 bemöter en artikel av Joacim Jonsson i Folkvett3/2013, som kritiserar en studie av psykologiprofessor Sven Åke Christianson där Thomas Quicks förmåga att svara rätt på ett antal detaljfrågor om hur morden gått till jämförs med tio försökspersoners gissningar. Ur Joacim Jonssons artikel (som i sin tur i hög grad bygger på en analys gjord av Rickard L Sjöberg) destillerar Lambertz (s 238-239) fram en lista på femton punkter av kritik mot Christiansons studie. Listan är enligt min bedömning helt förödande för studien. Lambertz, som sätter stor tilltro till studien som en del av bevisningen mot Quick, tycks ha bestämt sig på förhand för att Jonssons kritik inte kan vara riktig, och för att det därför inte spelar så stor roll vilka motargument han anför. Han har därför (verkar det som) valt medtoden att för varje punkt på listan nedteckna det första motargument han kommer att tänka på, utan någon reflektion kring motargumentets eventuella styrkor och svagheter. Hans motargument blir därför genomgående svaga, och det mot punkt 15 på listan är rena härdsmältan:

Det sista är fullkomligt fel. Om vi (hypotetiskt) antar att kritiken i Jonssons punkt 1-14 kan besvaras tillfredsställande, så är Christiansons studie som klippt och skuren för ett signifikanstest, där nollhypotesen är att Quick inte har någon privilegierad tillgång till information om morden som gemene man (representerad av försökspersonerna) inte har tillgång till. Vad Lambertz inte verkar begripa är att ett sådant signifikanstest skulle vara en precisering och kvantifiering av den underförstådda logik som han själv lutar sig mot när han anför studien i bevisningen mot Quick, nämligen att studiens utfall skulle vara osannolikt om Quick saknade det slags priviligierade tillgång till information som han t.ex. skulle ha om han själv var mördaren. Lambertz påstående om att det inte går att göra något signifikanstest blir därmed ett påstående om att värdet av studien såsom bevis mot Quick omöjligt kan kvantifieras.

Ett annnat iögonfallande felslut i Lambertz behandling av bevisningen dyker upp på s 280-281, då han hävdar att Quicks många felaktiga svar på frågor om morden inte har någon relevans för det totala evidensläget:

Inverkar Quicks fel beträffande mordvapen, vägar, märken på ett mordoffers kropp och liknande på tillförlitligheten i uppgifter som han lämnat beträffande andra saker, exempelvis en helt annan väg än den som beskrivits felaktigt, ett hus någon annan stans, en person som begått självmord eller en bil som skrotats? Nej, i princip inte. Lambertz svar på frågan är helt hårresande. Hur imponerad av ett visst antal rätt någon har i t.ex. en frågelek bör givetvis också bero på hur många chanser personen haft. Detta är måhända enklast att begripa i ett konkret exempel. Antag att jag hävdar att jag har parapsykologiska förmågor som gör att jag kan förutse om ett spelkort är svart eller rött utan att ha sett det. Antag vidare att jag har gjort rätt förutsägelse 20 gånger. Utgör detta evidens för att jag har parapsykologiska förmågor? Om jag blott haft 20 chanser på mig, och svarat rätt varje gång, så kan testet tolkas så. Om jag istället haft 40 tillfällen, och svarat rätt på 20 av dem, så är det givetvis orimligt att se testet som talandes för att jag har parapsykologiska förmågor. Lambertz kategoriska "Nej, i princip inte" i citatet ovan innebär att han intar den orimliga ståndpunkten att de två fallen (20 rätt av 20, respektive 20 av 40) är evidentiellt ekvivalenta.⁵

Låt mig nu ta upp den centrala passage, på s 296-299, där Lambertz kvantifierar det totala bevisläget och landar i att det pekar på att Quick med 183%-ig säkerhet är skyldig. Hans metod är följande. Bevisläget är sammansatt av ett stort antal omständigheter E₁, E₂, E₃, etc. För vart och ett av dessa uppskattar Lambertz den betingade sannolikheten⁶ P(A|E_i) för händelsen A att Quick är skyldig givet omständigheten E_i. För att kvantifiera det totala bevisläget använder han sig av vad vi kan kalla de betingade sannolikheternas additivitet:

och mostsvarande för tre eller flera omständigheter. Problemet är att denna summationsformel inte är sann: betingade sannolikheter har inte denna additivitetsegenskap. Detta är inte fråga om en matematisk teknikalitet beserat på något esoteriskt motexempel, och det går inte att rädda Lambertz förfarande genom att hävda att betingade sannolikheter skulle vara oftast additiva ellerapproximativt additiva - det är de inte. Det går att koka ihop enstaka exempel på händelser A, E_i och E_j där additivitetsformeln råkar stämma, men då är det att betrakta mer som en tillfällighet än som konsekvensen av en allmän egenskap hos betingade sannolikheter.

Det är busenkelt att peka ut uppenbara motexempel till additivitetsformeln. Antag t.ex. att P(A|E_i) och P(A|E_j) båda är större än 50%; då säger additivitetsformeln att P(A|E_i, E_j) är mer än 100%, vilket är orimligt då en sannolikhet (betingad eller ej) aldrig kan överskrida 100%.

En mer konkret illustration till hur alldeles på tok den av Lambertz implicit påstådda additivitetsegenskapen är, är följande. Låt

₁

₂

₃

Vi kan här anta att P(A|E₁)=50% (Lambertz går igenom väsentligen just detta hypotetiska exempel på s 275). Vidare konstaterar vi att E₂ i sig varken talar för eller emot Quicks skuld, och följer Lambertz konvention att i sådana fall sätta P(A|E₂) till 0%.⁷ Av liknande skäl sätter vi P(A|E₃) till 0%. Vad blir nu P(A|E₁, E₂, E₃)? Well, var och en kan ju se att E₁, E₂ och E₃ tillsammans medför att Quick är skyldig, så svaret borde bli 100%. Men om vi tillämpar Lambertz additivitetsegenskap blir P(A|E₁, E₂, E₃) = 50%+0%+0%=50%, vilket är alldeles åt pepparn. (Det kan också slå fel åt motsatt håll, vilket inses om vi i exemplet ersätter E₃ med E₄={Thomas Quick har skonummer 47, och Palle Prick har skonummer 38}.)

Lambertz additivitetsformel gäller inte, och att ändå tillämpa den kan leda godtyckligt fel. Det finns ingen särskild anledning att anta att den skulle leda någorlunda rätt i just hans kalkyl. Ett kortfattat sätt att förstå ickeadditiviteten hos betingade sannolikheter är denna: vilket bidrag en viss omständighet ger till en bevisning beror (ofta kraftigt) på vilken övrig bevisning som finns. Vi såg det i fallet E₃ ovan: utan övrig bevisning betyder E₃ ingenting, men om E₁ och E₂ redan är på plats så innebär E₃ att sannolikheten att Quick är skyldig boostas från 50% till 100%.

Lambertz förefaller vagt medveten om att hans sannolikhetskalkyl är skum, då han kommenterar sina 183% med att sannolikheter över 100% egentligen inte finns. Han tycks dock mena att sannolikheter över 100% innebär en visshet ännu starkare än den visshet som sannolikhet 100% innebär. En annan skum aspekt, som han dock inte reagerar särskilt inför, är att han sätter in negativa sannolikheter för P(A|E_i) i fall då E_i talar emot Quicks skuld. Negativa sannolikheter finns inte.

Så långt Lambertz (implicita) sannolikhets-teori, som alltså är helt uppåt väggarna. Men också hans sannolikhets-praktik (dvs hans tillämpning av sannolikhets-teorin) är alldeles åt skogen, även om vi för skojs skull skulle anta att sannolikhets-teorinvore riktig. Här några av hans mest uppenbara tokerier:

Lambertz preciserar aldrig vilken händelse A det är vars sannolikhet han får till att bli 183%. Det handlar om att Quick är skyldig, men betyder A att han är skyldig till alla de åtta mord det handlar om, eller att han är skyldig till minst ett av dem, eller något annat? Innan detta preciserats är det bara trams att börja beräkna sannolikheten för A.
Trots att Lambertz upprepade gånger säger sig vara ute efter evidensläget vid tiden för domarna ränkar han in Quick/Bergwalls återtagande av sina erkännanden (vilket skedde senare) som en av omständigheterna E_i i kalkylen.
Lambertz ansätter P(A|E₅)=15%, där E₅ är omständigheten att morden är ouppklarade utan några rejält misstänkta. Det framstår som komplett orimligt att sannolikheten att Quick är skyldig, givet E₅, skulle vara så hög som 15%, utan några som helst komprometterande omständigheter i övrigt (kom ihåg att enligt Lambertz definition är P(A|E₅) den sannolikhet för Quicks skuld som omständigheten E₅ i sig självmotiverar). Om vi ändå accepterar siffran 15% måste frågan ställas: blir då sannolikheten att Lambertz själv är skyldig, givet E₅, också 15%?
I en separat kalkyl av sannolikheten att Quick begick mordet på Therese Johannessen landar Lambertz på siffran 110%. Lambertz kommenterar att detta är mindre överväldigande än de 183% han fick i den integrerade kalkylen, men säger också att "oavsett vilka värden som sätts på bevisningen lär även skeptiska bedömare hålla med om att värdet är så högt att det inte rimligen går att hävda att det var en rättsskandal att Thomas Quick åtalades och dömdes". Meh? Ingenstans motiverar han hur han i de konkreta fallen översätter verbal värdering av bevisning till procentsiffror, utan det verkar genomgående göras intuitivt och på en höft. En annan bedömare skulle, utan att avvika påtagligt från Lambertz verbala bevisbedömning, lätt kunna få t.ex. summan 75% där Lambertz får 110%, och därmed landa långt under den 98%-gräns som Lambertz på annat håll (s 275) anger svarar mot den "bortom rimlig tvivel"-nivå som krävs för fällande dom.

Fotnoter

1) Pressad av den kritikstorm som drabbat boken säger Lambertz förläggare, min gode vän Christer Sturmark, att han "ville ge ut boken för att den är välskriven". Jag vägrar tro att Christer verkligen menar detta. Samtidigt är sammanhanget inte ett sådant som inbjuder till skämtsamheter, så min bästa gissning är att han rätt och slätt bedömer det som kommersiellt förnuftigt (och kanske därtill en förläggares skyldighet) att hävda att boken är "välskriven".

2) Detta ältande kan ge intryck av att Lambertz tar det moraliska problemet på allvar, men steget från ord till handling, som i detta fall skulle vara att faktiskt anstränga sig att fokusera mer på rättsprocesserna än på Quick, har han inte tagit. Iögonfallande exempel på hur personen Quick/Bergwall ständigt kommer i fokus är bokens titel, och omslagets stilierat demoniska bild av Bergwall.

3) Följande passage, i vilken han dömer ut såsom moraliskt förkastligt sina juristkollegors tilltag att kritisera honom trots att han sagt att han är säker på sin sak, skulle kunna platsa som paradexempel i valfritt uppslagsverks artikel om rättshaveri:

Om en domare som deltog i en av Quickrättegångarna hade sagt att han var säker på att anklagelserna mot Seppo Penttinen för mened var felaktiga, hur borde hans kollegor ha ställt sig till detta? Enligt min mening finns det inte någon tvekan. Om domaren säger sig vara säker på sin sak och uttalar sig till stöd för Penttinen, därför att denne angripits hårt och inte fått något stöd från andra, då är domarens uttalande inte bara korrekt utan också bra.Utifrån den nu angivna synpunkten är jag kritisk till de jurister som hoppade på mig för att jag försvarade de angripna i Quickrättegångarna och hävdade att det inte var fråga om rättsröta. De hade inte stöd för att misstro mig när jag sa att jag var säker på min sak. (s 420-421) (Den optimistiske skulle kunna sätta visst hopp till att Lambertz lärt sig ett och annat av den briljanta intervju Bo-Göran Bodin nyligen gjorde med honom (Studio Ett, P1, 15 maj), t.ex. en smula ödmjukhet, och insikten att den som är säker på sin sak inte automatiskt har rätt. Men nej, fan tro't.)

4) Så t.ex. skriver Lambertz på s 235 om bevisvärdet "i att morden var ouppklarade både när [Quick]började berätta och när han dömdes", trots att det framgår med all önskvärd tydlighet av Lambertz argumentation i övrigt att han anser att morden var att betrakta som uppklarade i och med domarna mot Quick.

5) På statistikerspråk innebär Lambertz ståndpunkt att han vägrar beakta multipelinferensaspekter när han drar statistiska slutsatser. Detta är ett välkänt kardinalfel, som illustreras snyggt i xkcd-strippen Significant; se även min kritik förra året av en värdelös studie från Karolinska om epigenetik.

6) Lambertz använder inte (och känner troligen inte ens till) detta standarduttryck inom sannolikhetsteorin, men det är uppenbart från hans förklaring på s 296 att det är betingad sannolikhet som avses.

7) Detta i sig är en smula skumt, eftersom det innebär att en irrelevant omständighet räcker för att konstatera att Quick med säkerhet är oskyldig och därmed kan frias. Rimligare vore att i ett sådant fall ansätta P(A|E__i)=ε, där ε är något givet litet men strikt positivt tal, som t.ex. kan ges av sannolikheten att råka välja Quick vid en procedur där en bland all världens sju miljarder världsmedborgare väljs på måfå. Detta leder emellertid till nya svårigheter om vi insisterar på att anamma Lambertz additivitetsegenskap hos betingade sannolikheter. Det finns ju nämligen ett obegränsat antal irrelevanta omständigheter att betinga på, t.ex.

₇₅

₉₁₆₂

Genom att beakta n sådana irrelevanta omständigheter kan vi få upp den betingade sannolikheten att Quick (eller för den delen Lambertz, om vi så vill) är skyldig till nε, vilket oavsett hur litet ε är kan pressas upp till nära 1 genom lämpligt val av n (med förödande konsekvenser för rättssäkerheten).

Edit 17 maj 2015: I en bloggpost rubricerad Bayes och andra [WebCite] meddelar Göran Lambertz idag att han förutsett min kritik: "Jag har hela tiden förstått att jag kommer att bli påhoppad för min beräkning". Han meddelar också att han är fullt på det klara med att hans kalkyl är på tok, men hävdar att han gjort det avsiktligt, som en provokation. Om det verkligen är sant, som han låter påskina, att han redan när han skrev boken var medveten om att den additivitet hos betingade sannolikheter som hela hans kalkyl bygger på inte är giltig (eller ens approximativt giltig eller oftast giltig) så finner jag hans tilltag att likväl genomföra en sådan kalkyl, utan att med så mycket som ett kommatecken framhålla denna ogiltighet, anmärkningsvärt bedräglig.

Lambertz fortsätter sitt blogginlägg med att (helt riktigt) framhålla att det finns en korrekt metod att beräkna sannolikheter i ljuset av evidens: Bayesiansk betingning. Han skriver:

Vill man sedan räkna med "Bayes sats" (som innehåller en väletablerad sannolikhetsberäkning för situationer där man har olika sorters information), så kan man göra det. Och då kommer man att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där. Jaså minsann, "mycket hög"! Lambertz glömmer här att understryka att han är säker på sin sak, men det verkar som att han är det. Om inte Lambertz kör en pokerbluff här så kan detta nog bara förstås som att han faktiskt genomfört en sådan Bayesiansk analys. I så fall hade det väl varit lämpligt att presentera denna i boken (istället för den bedrägliga additivitetsbaserade kalkylen och/eller något av bokens evinnerliga omtugg). Om inte annat så borde det väl vara läge för Lambertz att nu rätta till denna försumlighet och presentera sin Bayesianska analys, t.ex. på sin blogg. Men nej, det gör han inte, och han anför något slags pedagogiskt skäl för denna återhållsamhet:

Så varför har jag inte använt mig av Bayes i boken? Jo, för att jag ville försöka få andra att ta sig an den uppgiften, gärna matematiker. För att värdet av bevisningen ska få ordentligt genomslag måste nog nämligen andra än jag och mina vänner ta sig an det.

Edit 19 maj 2015: I mitt tillägg ovan, den 17 maj, spekulerade jag över om möjligen Lambertz körde en "pokerbluff" då han lät påskina att han har genomfört en regelrätt Bayesiansk analys som alternativ till bokens nonsensanalys. Nu har han i all tysthet bekräftat att så är fallet (dvs att han bluffade) genom att i smyg föra in några redigeringar av sin bloggpost. I versionen den 17 maj [WebCite] hette det (som jag citerar ovan) att om man gör en Bayesiansk analys,

då kommer man att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där. Tvärsäkert. I dagens redigerade version av bloggposten [WebCite] har han petat in ett "nog", vilket ger ett helt annat intryck:

nog

(min kursivering). Och till sin tidigare (och ovan citerade) förklaring till varför han avstått från att presentera den Bayesianska analysen tillägger han, troligtvis i syfte att avvärja fortsatta propåer om att offentliggöra en sådan, följande:

Men en anledning var också att jag inte var helt säker på hur beräkningarna ska göras enligt den ganska komplicerade satsen. Då är det bättre om beräkningarna görs av personer som verkligen kan det.

https://rogerviklund.wordpress.com/2016/01/11/finns-jesus-bevittnad-utanfor-nya-testamentet/ Kommentarerna 42 och 43.

Den andre BB said,

28 januari, 2016 den 19:08

Jag kan kommentera följande: Lambertz har uttryckligen INTE använt sig av Bayes sats. Att Bayes skulle kunna användas för att bevisa det omöjliga är således ingenting som exemplet Lambertz överhuvudtaget kan visa.
bbnewsab said,

28 januari, 2016 den 20:38

SVAR TILL kommenter 42: Kolla inhttp://haggstrom.blogspot.se/2015/05/quickologisk-sannolikhetskalkyl.html .

Skrolla ned till slutet av den bloggartikeln. Tills du kommer till EDIT 17 maj 2015. Och läs även EDIT 19 maj 2015.

Lambertz påstår själv, i sin egen bloggartikel (sehttp://goranlambertz.se/bayes-och-andra/ ), dvs den som analyseras av Olle Häggström, att OM man använder sig av Bayes’ sats, så ”blir [sannolikheten] mycket hög även där”.

Den sortens formulering måste rimligtvis tolkas som att Lambertz har låtit genomföra åtminstone en form av förenklad användning av Bayes’ sats. Hur kan han annars veta att sannolikheten blir hög även när den metoden används?

Olle Häggström påvisar för övrigt hur Lambertz bluffar och har sig. Dagens version av Lambertz¨’ bloggartikel skiljer sig i ett avseende från den ursprungliga.

Upptäcker ni skillnaden?

Först version nr 1:

Vill man sedan räkna med ”Bayes sats” (som innehåller en väletablerad sannolikhetsberäkning för situationer där man har olika sorters information), så kan man göra det. Och då kommer man att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där.

Och nu version nr 2:

Vill man sedan räkna med ”Bayes sats” (som innehåller en väletablerad sannolikhetsberäkning för situationer där man har olika sorters information), så kan man göra det. Och då kommer man nog att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där.

ALLTSÅ: Lambertz har lagt till ett ”nog” i näst sista meningen. Icke desto mindre behåller Lambertz sin slutsats (= sista meningen) oförändrad. I båda versionerna kommer Lambertz fram till: ”Sannolikheten blir mycket hög även där.” Dvs även tillämpning av Bayes’ sats kommer att leda till att sannolikheten blir mycket hög.

Hur kan man påstå det, om man nu inte har gjort ett slags preliminär Bayes’ sats-testning ELLER, möjligen, lyssnat på någon som påstår sig ha gjort detta, varvid – om det sistnämnda alternativet är det rätta – Lambertz oförbehållsamt och tveklöst måste ha lyssnat på denne sagesperson och tagit till sig hens slutsats utan att ifrågasätta densamma?

Lambertz borde förklara sig, dels berätta varför han i efterhand lagt till ett ”nog” i sin bloggtext, och dels klargöra om det är han själv eller någon ”kompis” till honom som gjort ett slags (förenklad och preliminär) Bayes’ sats-simulering för hans räkning.

Att som Lambertz gör hålla på med sin bevisadditiva presentation och landa i 183 procentig sannolikhet för sin tes, att Thomas Quick är skyldig är ju samma sorts bullskit-statistiktänk som teologer brukar hålla på med, i den mån de över huvud taget använder sig av statistisk analys.

Bevisadditionsteorin bygger på att man kan rada upp ett antal bevis med olika bevisvärden (läs: med olika sannolikhetsvärden).

Bara som ett påhittat exempel: Antag att bevisen A-E har snanolikhetsvärdena 25 + 10 + 50 + 33 + 67 procent.

Då blir, enligt detta så kallade bevisadditiva bullskit-synsätt, bevisläget väldigt starkt. Man hamnar i 185-procentig sannolikhet, vilket väl måste uppfattas som starkare än 100-procentig sannoilkhet (även detta är en absolut sanning). Kan en sanning bli absolutare än 100 procent? Jo, i den teologiska världen, och hos Lambertz, kan den uppenbarligen bli det.

Alltså: För varje nytt bevis man lägger fram, desto starkare skulle beviskedjan bli. Jaså?

Betyder det att den beviskedja som innehåller flest bevis (argument) för ett visst påstående är den bästa? Att kvantitet går före kvalitet? Jo, hos Göran Lambertz och i teologisk så kallad forskning tycks det synsättet gälla. Tyvärr. Det är ett väldigt föråldrat synsätt på statistik. Därtill felaktigt.

Modern sannolikhetsberäkning, vilket Bayes’ sats bygger på (men som teologer, eller Lambertz, INTE använder sig av), skulle om exakt samma bevis A-E används ha landat i en aggregerad sannolikhetsnivå på 0,276 procent. Dvs mycket nära NOLL procent.

Det vill säga: En ”aningens aning” lägre sannolikhetsnivå än den bevisadditiva metodens 185,000 procent.

Eller för att tala i klartext: en ENORM skillnad. Det kan nog de flesta begripa. Om de inte är teologer – eller heter Göran Lambertz.

Icke desto mindre antyder Lambertz, utan skuggan av ett tvivel, att Bayes’ sats skulle generera i princip samma höga aggregerade sannolikhetsnivå som den bevisadditiva metoden. Vilket är ett falskt påstående!

Den bevisadditiva metoden säger så här: Varje NYTT tillfört bevis ÖKAR beviskedjans hållfasthet (och prediktiva värde)

Bayes’ statistiska metod säger: Varje NYTT tillfört bevis SÄNKER beviskedjans hållfasthet (och prediktiva värde).

I själva verket är idealet om ett enda bevis för ett påstående behöver användas/åberopas. Det skulle ju betyda, att det beviset i sig är så starkt, att inga fler bevis behövs. Case is closed.

Just teologiska beviskedjor brukar innehålla massor av olika bevis. Vilket är ett TYDLIGT tecken på att beviskedjan är SVAG. Fast det fattar inte teologerna. Och Göran Lambertz tycks heller inte ha riktigt kläm på det, något som är ytterst bedrövligt, eftersom han är justitieråd i Högsta Domstolen.

Låt mig sammanfatta: Enligt Lambertz blir sannolikheten mycket hög (i Quickfallet) även om Bayes’ sats används.

Jo, det ÄR faktiskt så han skriver, den gpde Göran Lambertz. Och hans bloggpost är ännu inte tillbakadragen (retracted) eller redigerad/felrättad. Den fortsätter att sända ut ett genomfalskt budskap till dem som läser Lambertz’ blogg. Oavsett om det är Lambertz själv, eller någon av hans ”kompisar” (kanske i Quickgänget) som påstår sig ha gjort en Bayes’ sats-beräkning (åtminstone en förenklad sådan) av bevisen i Quickfallet.

Sorgligt och bedrövligt, skulle jag vilja säga att det är.

Kommentera

Sunday, December 13, 2015

Jayarava's Raves: There is No Life After Death, Sorry.

Jayarava's Raves: There is No Life After Death, Sorry.: In this essay, I begin with a longish introduction in which I recap some important points made in previous essays about the idea of life ...

Friday, August 21, 2015

Explanatory Theories of Religion (by Cris Campbell)

Have a look at Explanatory Theories of Religion ( http://genealogyreligion.net/explanatory-theories-of-religion ). I found that article on Cris Campbell's blog.

There are many explanatory and evolutionary theories of how magical and religious thoughts (and different religions) emerged among our ancestors.

In this reblogged article we can read about Cris Campbell's take on that topic.

Cris holds advanced degrees in anthropology, philosophy, and law. He's apparently very interested in the origin of magical and religious thoughts. And he obviously knows a lot - and I really mean a great deal; he's a scholar! - about the many hypotheses and theories that try to explain how it became possible for our ancestors to invent divine spiritual beings of different kinds.

His blog readers get a very good resume of how this "religification process" may have looked like. Here are some quotes taken from Cris Campbell's blog article:

This is not, of course, a simple question and no single theory provides a definitive answer. Since 1990 (i.e., the beginning of the modern era of evolutionary theorizing about religion), scholars have proposed so many different varieties of “cognitive byproduct” and “social adaptive” theories that simply surveying, sorting, and analyzing them is a considerable challenge. Synthesizing them is an even greater challenge and, given their differing premises, may be impossible.
[...]

Seeking clarity, last year I decided to conduct an intensive review of all previous theories (i.e., those predating 1990) that could variously be characterized as: (1) explanatory, (2) developmental, and/or (3) evolutionary. The latter category can be confusing because many scholars working within a post-Darwinian evolutionary paradigm tend to conflate biological withcultural evolution. Such scholars may also prefer non-Darwinian explanations, but they are still working within an evolutionary or developmental paradigm. When this occurs, I refer to them as “evolutionist.”

My richly rewarding review resulted in a great deal of writing, most of which has appeared here in scattered posts over the past year. Now that the review is nearly finished, I want to gather all those posts and links on a single page. The theorists are listed mostly in chronological order of their appearance. I chose this arrangement not just for convenience. One thing I discovered is that the scholars working within the developmental-evolutionist tradition were fully aware of previous work and were responding to their predecessors or contemporaries. If you read these scholars’ original works in serial order, you will find yourself eavesdropping on a brilliant conversation that lasted for well over 100 years.

BTW, here's an interesting TED Talk video: https://www.youtube.com/watch?v=c7vH4rgdmxw .

The speaker is Yuval Noah Harari, author of the book "Sapiens: A Brief History of Humankind". For a short review of that book, have a look at http://www.theguardian.com/books/2014/sep/21/sapiens-brief-history-mankind-review-yuval-noah-harari

Harari suggests that our ancestors became "human" when they acquired the ability to think in symbolic "terms", i.e. to create imaginary realities and not only accept the physically real reality.

As an atheist I especially like Harari's take on money and gods. Suggest to a chimp that if he gives me one of his bananas, I'll give him some paper money in return, and the chimp would, maybe, wonder if you've gone insane.

The same thing goes for gods and heavens. If you pay tithes to your church, your priest/minister promises you that he'll do all he can to help you entering Heaven through its Pearly Gates.

A chimp would NEVER buy that concept, that imaginary and creative symbolic idea. (Neither would I, but many religious fellow humans seem to accept that kind of deal without any hesitation at all. How about you?)

Tuesday, August 18, 2015

Rosa Rubicondior: So I've Written This Book...

Rosa Rubicondior: So I've Written This Book...

https://bbnewsblog.wordpress.com/2015/08/17/extra-extra-read-all-about-it-rosa-rubicondior-has-written-and-published-a-book-entitled-the-light-of-reason-and-other-atheist-writing/

Extra! Extra! Read all about it! Rosa Rubicondior has written and published a book entitled The Light of Reason: And Other Atheist Writing.

Rosa Rubicondior: So I’ve Written This Book….
At last!

In response to numerous requests, Rosa Rubicondior has finally produced an ebook, based on a selection of her Atheism and Science blogs. The inspiring title is “The Light Of Reason: And Other Atheist Writing”.

I’m darn sure this ebook will enlighten many atheists’s lives.

The articles are arranged into four sections, each dealing with a different aspect of Atheism and science and the interface between science and religion.

Those sections are:

#1: Religion and Atheism, which looks at the reasons why Atheism is the position of choice for critical thinkers and people who allow the evidence to determine their beliefs and who suspend judgement in the absence of evidence.

#2: Evolution and Other Science, which deals with aspects of science which normally feature in creationist and other religious apologetics and about which most creationists are ignorant or at least feign ignorance.

#3: Religious Apologetics, dealing with the common apologetic fallacies (and believe me, there are plenty of them to be ridiculed.

#4: Silly Bible, exposing the utter nonsense and implausibility of the stories found throughout the Bible.

I believe section #4 will become my personal favorite part of Rosa’s ebook since the Bible (a.k.a. the Holy Scripture) is really a silly book, with lots of even more stupid narratives – like the talking (and maybe lisping) and upright walking Serpent in the Garden of Eden.

Hey, hold the horses! Wait a sec. An upright walking Snake? Yes, obviously it must have been that way; i.e. after the Fall God seemingly felt revengeful (although what happened in the Garden of Eden couldn’t have come as a surprise to Him) and therefore commanded all snakes from now on to become crawling reptiles on the ground. Otherwise it’s very hard to understand and accept what can be read in Genesis 3:14: And the LORD God said to the serpent, Because you have done this, you are cursed above all cattle, and above every beast of the field; on your belly shall you go, and dust shall you eat all the days of your life:”

(Hence, before that the snakes weren’t crawling on the ground.)

Back now to Rosa’s ebook. There is no plot to follow in it, so so the table of contents each article can be read independently of the others.

Click the link above to get more information about Rosa Rubicondior’s ebook.

I haven’t yet bought Rosa’s ebook, so the table of contents is unknown to me. But I’m pretty sure this article will be included,http://rosarubicondior.blogspot.se/2015/04/origin-of-adam-eve-myth.html .

And maybe also this one:http://rosarubicondior.blogspot.se/2012/06/why-gods-first-words-to-adam-was-lie.html .

The Kindle version of Rosa’s ebook consists of 747 (!) pages, so you’ll get a lot of knowledge for a small amount of money. Don’t hesitate to buy it. I bet your atheist life will be much funnier to live afterwards, because Rosa Rubicondior is an unusually “divinely” gifted writer.

Tuesday, August 11, 2015

Interested in what OCD means and how this evil disorder affects you and your life?

Then I'd strongly recommend you to have a look (well, of course not only ONE look) at Ellen's OCD Blog.

Especially I recommend this newly written article by Ellen, entitled "OCD and I", see: https://ellensocdblog.wordpress.com/2015/07/28/ocd-and-i/ .

Just one small caveat. Be sure you've got a handkerchief - or maybe two - at your side because when you read Ellen's text (and for heaven's sake, don miss all the commentaries) you'll get your eyes full of inspirational tears to wipe off.

Here's a quote from the introduction of Ellen's blog "OCD and I":

For as long as I can remember, you have been a part of my life. No matter the time, the location or the season, you were always there, instilling negativity and horror with every step I took. I was haunted by your ever growing existence, yet I clung onto you as if my life depended on it.

You influenced my every decision, I couldn’t function without your presence. Yes, maybe I could walk down the left side of the pavement without the inevitable consequence of my loved ones dying, but you would slowly trickle those all too familiar thoughts of doubt into my mind. Infecting every corridor of rational thinking and slowly poisoning that small, sacred part of independence I had left.

Then whispering those all too familiar words, echoing through my being. “What if Ellen, what if.” My internal dialogue screaming at you to stop, but my feet slowly starting to walk. Inching towards the left side of the pavement because I couldn’t take that risk. What if something happened to my family? What if I caused something bad to happen? I could never shut you out.

You followed me through my teenage years, holding me back from being myself. I conformed to your way of thinking, I did exactly what you said. I thought listening to your lies would make everything better. I was stopping the ‘bad’ things from happening wasn’t I? So the why wasn’t I happy? Why wasn’t I able to function? I was masked by the fake sense of reality you had created. Each day surcoming to your lies and trickery. I couldn’t wear what I wanted, I couldn’t eat what I wanted, I couldn’t be who I wanted to be.

I became you OCD. I lost my identity to you. No longer would I look in the mirror and see Ellen, I would look in the mirror and see OCD. No longer were you that unwanted presence following me, you were me and I couldn’t break free. I had no energy to shove you off anymore, you had me on puppet strings, I was conforming to your every desire. “1, 2, 3, 4. 1, 2, 3, 4. Did you count right? Maybe you didn’t. What. You think you did? Are you sure? Count again. No? I said, COUNT AGAIN.” I saw no escape. I saw no reason to escape. This was my new reality.

You thrived on my weakness. Without resistance, your grip grew stronger. I was suffocated by your veil of deception. Those who cared about me felt helpless. I had built up walls higher than even I could see. I was treading on egg shells with you OCD.

One wrong move and I believed my world would come crashing down. One out of line piece of cutlery, one small step to the right. Huge consequences.

Continue reading at https://ellensocdblog.wordpress.com/2015/07/28/ocd-and-i/ .

And remember, don't forget the handkerchiefs. (Don't say I didn't warn you...)

Saturday, August 8, 2015

The odd way split-brain patients perceive and experience the world (Video + Stunning articles)

Have a look at this video, https://www.youtube.com/watch?v=lfGwsAdS9Dc .

If you search for interesting articles about how split brain affects your mind and consciousness, you'll find lots of mind-boggling articles.

Like those:

About 82,500 results (0.47 seconds)

Search Results

The split brain: A tale of two halves : Nature News & Comment

www.nature.com/news/the-split-brain-a-tale-of-two-halves-1.10213

Mar 14, 2012 - “The split work really showed that the two hemispheres are both very competent at ... the information solely to the intended hemisphere (see 'Of two minds').... split-brain patients — have a unified sense of self and mental life.

Split-brain - Wikipedia, the free encyclopedia

https://en.wikipedia.org/wiki/Split-brain

Having two "brains" in one body can create some interesting dilemmas. ... twohemispheres of their brain surgically disconnected, are 'of two minds'" (Zilmer, 2001)..... to which split-brain patients exhibit two uneven streams of self-awareness; ...

What happens when your brain is split in two - and you ... - io9

io9.com/.../what-happens-when-your-brain-is-split-in-two---and-you-sur...

Dec 26, 2011 - You just don't notice, because between the two of those minds, you almost ... The most famous split-brain patient's left hand hated his wife. ... You can find plenty of medical articles about the conditions themselves, however.

Split-brain patients and the dire implications for the soul ...

theskepticalzone.com/.../split-brain-patients-and-the-dire-implications-for...

Jun 1, 2013 - Surely the immaterial mind doesn't split in two at the moment the corpus callosum is cut, .... They say that there are two selves in a split brain.

[PDF]Two Brains, Two Minds? - Julian Jaynes Society

www.julianjaynes.org/pdf/puccetti_two-brains-two-minds-wigan.pdf

by R PUCCETTI - ‎Cited by 9 - ‎Related articles

3 Evidence for Double Mindedness in Split—Brain Patients. 4 Wigan's Mis-statement of ... necessarily that if we have two brains we have two minds, anymore than it ....selves never display such bifurcated behaviour, there is no doubt we are.

You Know You Are A True Believer, If You As An Adult Still Believe In HCAs (Hidden Causal Agents).